Kolla finnen!

Det brukar sägas att barn inte kommer med manualer, fast det är en lögn. Sen jag fick barn får jag inget annat än manualer om barnskötning. Jag får tidningar i drivor om föräldraskap, otaliga böcker står i bokhyllan som bryter ner allt från hur man fördelaktigast tar hand om en snorig näsa till hur man mosar en kokt potatis på bästa sätt. Men ingenstans kan jag läsa om hur man får andra päron att sluta gnata om deras osnutna ungar.

Det ska diskuteras hit och dit om de är tidiga eller sena. Men jag undrar, är detta beteende, eller snarare behov, endast reserverat till småbarnsåren? Eller sitter man sen som morsa till tonåring och pratar om när ens barn kommer i puberteten, utvärderar mängden finnar i förhållande till ålder?
-Alltså, min Hedda, hon kan, bara 13 år gammal, klämma finnar som en sextonåring! Dessutom drar hon lika stora kläder. Så duktig!

Det ska jämföras och sen ska det egna barnet höjas lite. Jag vill inte. Jag är sjukt stolt över mina ungar när de fixar nåt de inte kunde igår. Hallå - titta på min avkomma, den utvecklas! Sen spelar det väl mindre roll om nån annans unge gjorde samma sak tidigare eller senare än min? Fast så är det inte i föräldradjungeln. Föräldradjungeln är nämligen bajsnödig och tror att barnens utveckling är personliga prestationer och en reflektionen av föräldraskapet. Eh? Ajusstesåatte...

Shake that moneymaker!

Det är rätt stort att få barn. Alltså, det ändrar verkligen allt! Så är det, man tror inte riktigt det innan man får barn. Eller man tror att man hajar, men det gör man inte.
Efter första barnet var jag och mannen inne i en liten bubbla och vore det inte för hunden vi då hade skulle vi nog inte ens gått ut. På jättejättelänge.
Jag ville inte lämna ifrån mig barnet en sekund, att gå på toa är för dåliga föräldrar, det är bara oälskade barns föräldrar som är hela och rena, att lukta fräscht skadar anknytningen, en mätt och glad förälder är en taskig sådan! Nä, riktigt så illa var det kanske inte, men jag ville inte. Allt onödigt skalades bort, det var jag och barnet, i symbios.
Och det är ju jättefint. Verkligen.

Det är stort att få ett andra barn också. Det ändrar inte allt, men det ändrar hela familjedynamiken. Kärleken fördubblas samtidigt som tiden halveras. Fokus och uppmärksamhet ska riktas åt två håll. Jag kan inte låsa in mig med min nya fina glänsande bebis och bara tråna in i ungens ögon. Det vore inte särskilt juste, det andra barnet skulle bli jättehungrigt!








<---fina barn





Men jag har gått igenom hela det här martyrföräldraskapet redan. Andra kan också ta hand om mina barn, jag behöver inte alltid vara fysiskt nära för att bevisa för mig själv att jag duger som päron.
Fan, jag skaffade gymkort innan ungen ens fyllt tre månader. Otänkbart med första. Jag var, hör och häpna, på fest i helgen! Drack vin och allt! Definitivt otänkbart med första. Fast det blir inga fler fester på ett tag, av flera anledningar, men mest för att mina bästisar också har bebisar hemma, så vem ska jag på fest med egentligen?







<---mamman på fest






Jag är mycket mer trygg i min föräldraroll, det firas genom att lämna bort barnen mer. Score!