Jag ska åka lite hiss, tänkte jag. Med R på magen, O i ena handen och vagnen i andra stuvar jag in oss i den 1m
2 trånga hissen. Efter att ha fixat och trixat lite fick vi allihop plats och hissen börjar ta oss ner. Nu tycker tanten på Stockholm Stad att det är en bra idé att ringa mig. Jag svarar lite flåsigt och försöker låta käck, så hon inte ska tro att jag är en sur morsa eller nåt och kommer och hämtar mina barn på stört.
Hon ringer mig för att förklara hur jag ska göra för att tacka nej till platsen vi tackade ja till eftersom vi inte längre behöver den. Så jag står i hissen och svettas försöker hålla koll på O så han inte smakar på väggarna samtidigt som jag guppar med R på magen så han ska vara tyst nog att jag kan höra tanten i luren.
Toppen, tänker jag när hissen stannar och någon snällt nog håller upp dörren för mig, nu kan vi ta oss ut ur cellen och kanske till och med ta in vad damen säger. Jag baxar ut mig, vagn och 1åring och tackar och bockar hurtigt de som håller upp dörren. Svetten rinner och tanten i luren snackar på om personnummer och mejladresser. O vill utforska trappan, mamman ler krystat i hopp om att ge intrycket att vara en god mor så hon får behålla sina barn trots allt, R snarkar.
Det är nu jag upptäcker att jag har inte åkt klart hissen. jag har cirka 5 våningar till att åka. Jag ber snälla damen från staden att ring sen, jag är ute på äventyr och har varken papper eller penna att skriva upp all viktig information med. Förvånansvärt nog tycker hon det lät som en bra idé, fast jag tror det mest handlade om att hon kände doften av min stress via telefonen.
Jag trycker tillbaka hissen, och får in familjen i den igen. Jag trycker på nollan för det är dit jag vill åka, ner alltså, men hissfanet börjar åka uppåt igen. Eftersom det är vinter den här våren så har barnen en massa varma sköna kläder på sig. Barn som är väl påklädda och inte fryser är nöjda och glada, men det gäller tyvärr bara tills de blir för varma, då börjar de gnälla, gråta eller bråka, har man otur så gör de alla tre samtidigt. Jag har otur.
Hissen ifråga är av sorten med innerdörr. Min vagn är på håret för stor för att dörren smidigt och lätt ska glida upp eller igen. Så när hissen åkt klart uppåt vill den öppnas så då måste jag trycka ihop familjen lite extra. Detta tycker inte mina gnälliga, griniga och bråkiga barn särskilt mycket om. Men vi har inget val, hissdörren vill öppnas, den är programmerad så. Det står två män på andra sidan dörren, de förstår att de inte får plats.
-Sorry, säger jag och trycker åter igen på nollan. Hissen åker nu i rätt färdriktning och jag andas ut för nu vet jag att snart är redan över, jag kan ta ut mina barn i friska luften där de kan få bättre utlopp för den negativa energi de byggt upp under färden.
Det finns ett ordspråk som lyder "ropa inte hej förrän du är över ån". Jag ropade "hej"...
Såklart är det nåt annat miffo i det här fördömda trapphuset som också vill ut och åka hiss. Så hissen stannar innan den är framme på nollan igen! Dörrarna bökar sig upp eftersom de inte har något val, av samma anledning trycker även jag ihop min familj igen, vilket resulterar i ännu mer gnäll, gråt och bråk.
-Du får nog inte plats, säger jag artigt till kvinnan utanför, samtidigt som försöker tråckla in sin kroppshydda i den pyttelilla hissen.
-Jooo, hävdar hon och ser efter om det faktiskt inte finns några kvadratcentimetrar till henne.
Jag är rätt impad av jag fortfarande är artig.
-Nej tyvärr, finns ingen plats!
Kvinnan ger upp, låter dörren stängas och Ä N T L I G E N åker hissen neråt, utan stopp, och nästa gång jag måste trycka ihop mina stackars barn plus en vagn är vi på markplan.
Viva la frihet!
Fast idag får jag se anse mig lyckligt lottad att det var mitt störta problem, när typ hela Japan ligger under vatten. Dit går tankarna idag.
