Efter första barnet var jag och mannen inne i en liten bubbla och vore det inte för hunden vi då hade skulle vi nog inte ens gått ut. På jättejättelänge.
Jag ville inte lämna ifrån mig barnet en sekund, att gå på toa är för dåliga föräldrar, det är bara oälskade barns föräldrar som är hela och rena, att lukta fräscht skadar anknytningen, en mätt och glad förälder är en taskig sådan! Nä, riktigt så illa var det kanske inte, men jag ville inte. Allt onödigt skalades bort, det var jag och barnet, i symbios.
Och det är ju jättefint. Verkligen.
Det är stort att få ett andra barn också. Det ändrar inte allt, men det ändrar hela familjedynamiken. Kärleken fördubblas samtidigt som tiden halveras. Fokus och uppmärksamhet ska riktas åt två håll. Jag kan inte låsa in mig med min nya fina glänsande bebis och bara tråna in i ungens ögon. Det vore inte särskilt juste, det andra barnet skulle bli jättehungrigt!
<---fina barn
Men jag har gått igenom hela det här martyrföräldraskapet redan. Andra kan också ta hand om mina barn, jag behöver inte alltid vara fysiskt nära för att bevisa för mig själv att jag duger som päron.
Fan, jag skaffade gymkort innan ungen ens fyllt tre månader. Otänkbart med första. Jag var, hör och häpna, på fest i helgen! Drack vin och allt! Definitivt otänkbart med första. Fast det blir inga fler fester på ett tag, av flera anledningar, men mest för att mina bästisar också har bebisar hemma, så vem ska jag på fest med egentligen?
<---mamman på fest
Jag är mycket mer trygg i min föräldraroll, det firas genom att lämna bort barnen mer. Score!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar