När man får barn ska man gå till barnavårdscentralen i tid och otid. Där berättar sköterskorna om barnet har gått upp tillräckligt i vikt, om det är tillräckligt långt och att om det inte klarar av att klappa händerna får man veta att det ska hen kunna nästa gång, annars! Ibland sticker de även nålar i barnet. Underbart ställe.
Sist jag var där var det fyramånaderskoll. Jag fick godkänt på alla punkter förutom en, barnet helammades fortfarande.
-Jo vars, WHO rekommenderar helamning det första halvåret, men jag tycker nog din tre-fyra månader gamla bebis behöver lite gröt. Industrigröt. Annars dör barnet av järnbrist.
Jag påminner vänligt men bestämt att nej, jag vill helamma längre och nej, jag köper inte färdiggröt.
Återigen påminner hon mig om vikten av att barnet får i sig järn och att blablablabla. Jag stänger av.
-Jag kokade ju egen gröt till O, det gick ju superbra, jag berikade den själv (med quinoa och hemmagjord aprikospuré).
Till svar får jag att alla föräldrar är inte lika bra på näringslära som jag är. Måhända, men hjälp dem då! När det var dags för O att få mat så hade jag massor av frågor till bvc om allt, hur gör man, hur börjar man, vad ska jag tänka på osv. Köp färdigt, var svaret på allt, det blir enklast så.
Suck. Köp köp köp, undra vem som är köpt egentligen?
När jag satt och åt med O på öppna förskolan berömde de andra päronen för mig hur duktig jag var. Sen berättade de för mig att så här kan du ju hålla på nu när du bara har ett barn, men vänta bara, därefter kommer försvarstalet om varför de ger burkmat. Detta har hänt flera gånger och det är aldrig jag som tagit upp det. Jag skulle aldrig få för mig att säga
- Jaha, så du ger färdigmat, och sedan diskutera deras val av mathållning. Men det verkar provocera att tillaga själv.
Sticker det i ögonen på folk att göra egen mat? Har det att göra med deras egen självkänsla eller vad handlar det om? Jag tycker detta är jättesvårt att tala om. Jag vill inte verka förmer än andra, men frågar du får du svar, och jag har massor med tips och knep som gör maten enklare att dela med mig av vid intresse. Och jag kommer göra likadant med R som jag har gjort med O.
Nu har i varje fall R fått i sig sina första bitar mat och igen sveper den här känslan av otillräcklighet över mig. Men jag tror ändå på min och mannens förmåga att laga god och näringsrik mat, även om samhället försöker få mig på andra tankar.
Det är inget fel i burkmat eller industrigröt alls. Det är ju supersmidigt och enkelt att ge. Men jag har valt att inte göra så.
fredag 20 maj 2011
fredag 8 april 2011
Kolla finnen!
Det brukar sägas att barn inte kommer med manualer, fast det är en lögn. Sen jag fick barn får jag inget annat än manualer om barnskötning. Jag får tidningar i drivor om föräldraskap, otaliga böcker står i bokhyllan som bryter ner allt från hur man fördelaktigast tar hand om en snorig näsa till hur man mosar en kokt potatis på bästa sätt. Men ingenstans kan jag läsa om hur man får andra päron att sluta gnata om deras osnutna ungar.
Det ska diskuteras hit och dit om de är tidiga eller sena. Men jag undrar, är detta beteende, eller snarare behov, endast reserverat till småbarnsåren? Eller sitter man sen som morsa till tonåring och pratar om när ens barn kommer i puberteten, utvärderar mängden finnar i förhållande till ålder?
-Alltså, min Hedda, hon kan, bara 13 år gammal, klämma finnar som en sextonåring! Dessutom drar hon lika stora kläder. Så duktig!
Det ska jämföras och sen ska det egna barnet höjas lite. Jag vill inte. Jag är sjukt stolt över mina ungar när de fixar nåt de inte kunde igår. Hallå - titta på min avkomma, den utvecklas! Sen spelar det väl mindre roll om nån annans unge gjorde samma sak tidigare eller senare än min? Fast så är det inte i föräldradjungeln. Föräldradjungeln är nämligen bajsnödig och tror att barnens utveckling är personliga prestationer och en reflektionen av föräldraskapet. Eh? Ajusstesåatte...
Det ska diskuteras hit och dit om de är tidiga eller sena. Men jag undrar, är detta beteende, eller snarare behov, endast reserverat till småbarnsåren? Eller sitter man sen som morsa till tonåring och pratar om när ens barn kommer i puberteten, utvärderar mängden finnar i förhållande till ålder?
-Alltså, min Hedda, hon kan, bara 13 år gammal, klämma finnar som en sextonåring! Dessutom drar hon lika stora kläder. Så duktig!
Det ska jämföras och sen ska det egna barnet höjas lite. Jag vill inte. Jag är sjukt stolt över mina ungar när de fixar nåt de inte kunde igår. Hallå - titta på min avkomma, den utvecklas! Sen spelar det väl mindre roll om nån annans unge gjorde samma sak tidigare eller senare än min? Fast så är det inte i föräldradjungeln. Föräldradjungeln är nämligen bajsnödig och tror att barnens utveckling är personliga prestationer och en reflektionen av föräldraskapet. Eh? Ajusstesåatte...
tisdag 5 april 2011
Shake that moneymaker!
Det är rätt stort att få barn. Alltså, det ändrar verkligen allt! Så är det, man tror inte riktigt det innan man får barn. Eller man tror att man hajar, men det gör man inte.
Efter första barnet var jag och mannen inne i en liten bubbla och vore det inte för hunden vi då hade skulle vi nog inte ens gått ut. På jättejättelänge.
Jag ville inte lämna ifrån mig barnet en sekund, att gå på toa är för dåliga föräldrar, det är bara oälskade barns föräldrar som är hela och rena, att lukta fräscht skadar anknytningen, en mätt och glad förälder är en taskig sådan! Nä, riktigt så illa var det kanske inte, men jag ville inte. Allt onödigt skalades bort, det var jag och barnet, i symbios.
Och det är ju jättefint. Verkligen.
Det är stort att få ett andra barn också. Det ändrar inte allt, men det ändrar hela familjedynamiken. Kärleken fördubblas samtidigt som tiden halveras. Fokus och uppmärksamhet ska riktas åt två håll. Jag kan inte låsa in mig med min nya fina glänsande bebis och bara tråna in i ungens ögon. Det vore inte särskilt juste, det andra barnet skulle bli jättehungrigt!
<---fina barn
Men jag har gått igenom hela det här martyrföräldraskapet redan. Andra kan också ta hand om mina barn, jag behöver inte alltid vara fysiskt nära för att bevisa för mig själv att jag duger som päron.
Fan, jag skaffade gymkort innan ungen ens fyllt tre månader. Otänkbart med första. Jag var, hör och häpna, på fest i helgen! Drack vin och allt! Definitivt otänkbart med första. Fast det blir inga fler fester på ett tag, av flera anledningar, men mest för att mina bästisar också har bebisar hemma, så vem ska jag på fest med egentligen?
<---mamman på fest
Jag är mycket mer trygg i min föräldraroll, det firas genom att lämna bort barnen mer. Score!
Efter första barnet var jag och mannen inne i en liten bubbla och vore det inte för hunden vi då hade skulle vi nog inte ens gått ut. På jättejättelänge.
Jag ville inte lämna ifrån mig barnet en sekund, att gå på toa är för dåliga föräldrar, det är bara oälskade barns föräldrar som är hela och rena, att lukta fräscht skadar anknytningen, en mätt och glad förälder är en taskig sådan! Nä, riktigt så illa var det kanske inte, men jag ville inte. Allt onödigt skalades bort, det var jag och barnet, i symbios.
Och det är ju jättefint. Verkligen.
Det är stort att få ett andra barn också. Det ändrar inte allt, men det ändrar hela familjedynamiken. Kärleken fördubblas samtidigt som tiden halveras. Fokus och uppmärksamhet ska riktas åt två håll. Jag kan inte låsa in mig med min nya fina glänsande bebis och bara tråna in i ungens ögon. Det vore inte särskilt juste, det andra barnet skulle bli jättehungrigt!
<---fina barn
Men jag har gått igenom hela det här martyrföräldraskapet redan. Andra kan också ta hand om mina barn, jag behöver inte alltid vara fysiskt nära för att bevisa för mig själv att jag duger som päron.
Fan, jag skaffade gymkort innan ungen ens fyllt tre månader. Otänkbart med första. Jag var, hör och häpna, på fest i helgen! Drack vin och allt! Definitivt otänkbart med första. Fast det blir inga fler fester på ett tag, av flera anledningar, men mest för att mina bästisar också har bebisar hemma, så vem ska jag på fest med egentligen?
<---mamman på fest
Jag är mycket mer trygg i min föräldraroll, det firas genom att lämna bort barnen mer. Score!
tisdag 22 mars 2011
oh snap!
Igår blev R 3 månader. Vafan!? Här går det undan, får vara försiktig så man inte somnar, då missar man kanske ett år eller mer.
Månadsdagen firades i alla fall med en nerbajsad bebis vid 4. Toppen. Sen packades familjen ihop för att åka till Bromma blocks. Kan inte fatta att jag gjorde samma misstag två gånger, det är coop all over again! Såklart vi inte hittade något, jag är varken övre medelklass eller låtsasrik hemmafru.
Men vi intog sportaffärerna, yeah så shoppar vi förortsvis! Mannen fick en Dassler dress, lika frän som han själv, jag fick stjärtskor. Lovely nu ska stussen upp en våning.
Idag fortsatte firandet med en spruta på stackarn i vardera ben. Pricken över i:et var en supposit instoppad i baken. Nu får det vara bra med kalaset!
P.S. Oh yes man, sjalen är hemgjord av undertecknad!
fredag 11 mars 2011
upp o ner
Jag ska åka lite hiss, tänkte jag. Med R på magen, O i ena handen och vagnen i andra stuvar jag in oss i den 1m2 trånga hissen. Efter att ha fixat och trixat lite fick vi allihop plats och hissen börjar ta oss ner. Nu tycker tanten på Stockholm Stad att det är en bra idé att ringa mig. Jag svarar lite flåsigt och försöker låta käck, så hon inte ska tro att jag är en sur morsa eller nåt och kommer och hämtar mina barn på stört.
Hon ringer mig för att förklara hur jag ska göra för att tacka nej till platsen vi tackade ja till eftersom vi inte längre behöver den. Så jag står i hissen och svettas försöker hålla koll på O så han inte smakar på väggarna samtidigt som jag guppar med R på magen så han ska vara tyst nog att jag kan höra tanten i luren.
Toppen, tänker jag när hissen stannar och någon snällt nog håller upp dörren för mig, nu kan vi ta oss ut ur cellen och kanske till och med ta in vad damen säger. Jag baxar ut mig, vagn och 1åring och tackar och bockar hurtigt de som håller upp dörren. Svetten rinner och tanten i luren snackar på om personnummer och mejladresser. O vill utforska trappan, mamman ler krystat i hopp om att ge intrycket att vara en god mor så hon får behålla sina barn trots allt, R snarkar.
Det är nu jag upptäcker att jag har inte åkt klart hissen. jag har cirka 5 våningar till att åka. Jag ber snälla damen från staden att ring sen, jag är ute på äventyr och har varken papper eller penna att skriva upp all viktig information med. Förvånansvärt nog tycker hon det lät som en bra idé, fast jag tror det mest handlade om att hon kände doften av min stress via telefonen.
Jag trycker tillbaka hissen, och får in familjen i den igen. Jag trycker på nollan för det är dit jag vill åka, ner alltså, men hissfanet börjar åka uppåt igen. Eftersom det är vinter den här våren så har barnen en massa varma sköna kläder på sig. Barn som är väl påklädda och inte fryser är nöjda och glada, men det gäller tyvärr bara tills de blir för varma, då börjar de gnälla, gråta eller bråka, har man otur så gör de alla tre samtidigt. Jag har otur.
Hissen ifråga är av sorten med innerdörr. Min vagn är på håret för stor för att dörren smidigt och lätt ska glida upp eller igen. Så när hissen åkt klart uppåt vill den öppnas så då måste jag trycka ihop familjen lite extra. Detta tycker inte mina gnälliga, griniga och bråkiga barn särskilt mycket om. Men vi har inget val, hissdörren vill öppnas, den är programmerad så. Det står två män på andra sidan dörren, de förstår att de inte får plats.
-Sorry, säger jag och trycker åter igen på nollan. Hissen åker nu i rätt färdriktning och jag andas ut för nu vet jag att snart är redan över, jag kan ta ut mina barn i friska luften där de kan få bättre utlopp för den negativa energi de byggt upp under färden.
Det finns ett ordspråk som lyder "ropa inte hej förrän du är över ån". Jag ropade "hej"...
Såklart är det nåt annat miffo i det här fördömda trapphuset som också vill ut och åka hiss. Så hissen stannar innan den är framme på nollan igen! Dörrarna bökar sig upp eftersom de inte har något val, av samma anledning trycker även jag ihop min familj igen, vilket resulterar i ännu mer gnäll, gråt och bråk.
-Du får nog inte plats, säger jag artigt till kvinnan utanför, samtidigt som försöker tråckla in sin kroppshydda i den pyttelilla hissen.
-Jooo, hävdar hon och ser efter om det faktiskt inte finns några kvadratcentimetrar till henne.
Jag är rätt impad av jag fortfarande är artig.
-Nej tyvärr, finns ingen plats!
Kvinnan ger upp, låter dörren stängas och Ä N T L I G E N åker hissen neråt, utan stopp, och nästa gång jag måste trycka ihop mina stackars barn plus en vagn är vi på markplan.
Viva la frihet!
Fast idag får jag se anse mig lyckligt lottad att det var mitt störta problem, när typ hela Japan ligger under vatten. Dit går tankarna idag.
Hon ringer mig för att förklara hur jag ska göra för att tacka nej till platsen vi tackade ja till eftersom vi inte längre behöver den. Så jag står i hissen och svettas försöker hålla koll på O så han inte smakar på väggarna samtidigt som jag guppar med R på magen så han ska vara tyst nog att jag kan höra tanten i luren.
Toppen, tänker jag när hissen stannar och någon snällt nog håller upp dörren för mig, nu kan vi ta oss ut ur cellen och kanske till och med ta in vad damen säger. Jag baxar ut mig, vagn och 1åring och tackar och bockar hurtigt de som håller upp dörren. Svetten rinner och tanten i luren snackar på om personnummer och mejladresser. O vill utforska trappan, mamman ler krystat i hopp om att ge intrycket att vara en god mor så hon får behålla sina barn trots allt, R snarkar.
Det är nu jag upptäcker att jag har inte åkt klart hissen. jag har cirka 5 våningar till att åka. Jag ber snälla damen från staden att ring sen, jag är ute på äventyr och har varken papper eller penna att skriva upp all viktig information med. Förvånansvärt nog tycker hon det lät som en bra idé, fast jag tror det mest handlade om att hon kände doften av min stress via telefonen.
Jag trycker tillbaka hissen, och får in familjen i den igen. Jag trycker på nollan för det är dit jag vill åka, ner alltså, men hissfanet börjar åka uppåt igen. Eftersom det är vinter den här våren så har barnen en massa varma sköna kläder på sig. Barn som är väl påklädda och inte fryser är nöjda och glada, men det gäller tyvärr bara tills de blir för varma, då börjar de gnälla, gråta eller bråka, har man otur så gör de alla tre samtidigt. Jag har otur.
Hissen ifråga är av sorten med innerdörr. Min vagn är på håret för stor för att dörren smidigt och lätt ska glida upp eller igen. Så när hissen åkt klart uppåt vill den öppnas så då måste jag trycka ihop familjen lite extra. Detta tycker inte mina gnälliga, griniga och bråkiga barn särskilt mycket om. Men vi har inget val, hissdörren vill öppnas, den är programmerad så. Det står två män på andra sidan dörren, de förstår att de inte får plats.
-Sorry, säger jag och trycker åter igen på nollan. Hissen åker nu i rätt färdriktning och jag andas ut för nu vet jag att snart är redan över, jag kan ta ut mina barn i friska luften där de kan få bättre utlopp för den negativa energi de byggt upp under färden.
Det finns ett ordspråk som lyder "ropa inte hej förrän du är över ån". Jag ropade "hej"...
Såklart är det nåt annat miffo i det här fördömda trapphuset som också vill ut och åka hiss. Så hissen stannar innan den är framme på nollan igen! Dörrarna bökar sig upp eftersom de inte har något val, av samma anledning trycker även jag ihop min familj igen, vilket resulterar i ännu mer gnäll, gråt och bråk.
-Du får nog inte plats, säger jag artigt till kvinnan utanför, samtidigt som försöker tråckla in sin kroppshydda i den pyttelilla hissen.
-Jooo, hävdar hon och ser efter om det faktiskt inte finns några kvadratcentimetrar till henne.
Jag är rätt impad av jag fortfarande är artig.
-Nej tyvärr, finns ingen plats!
Kvinnan ger upp, låter dörren stängas och Ä N T L I G E N åker hissen neråt, utan stopp, och nästa gång jag måste trycka ihop mina stackars barn plus en vagn är vi på markplan.
Viva la frihet!
Fast idag får jag se anse mig lyckligt lottad att det var mitt störta problem, när typ hela Japan ligger under vatten. Dit går tankarna idag.
torsdag 3 mars 2011
tick tack
Eftersom jag är så pretto och PK så bakar jag mycket under min föräldraledighet (ord är viktigt, jag är föräldraledig, inte mammaledig!), igår bakades det bröd, det gjordes fördeg till ett annat bröd, samt chokladmuffins.
Jag skrev tidigare att jag inte kan baka bröd. Det var en lögn. Eller nä, då var det inte en lögn, jag bara visste inte bättre. Det jag var ganska dålig på var att läsa recept. Bullar kan jag baka i sömnen, och jag tänkte nog helt enkelt att bröd är samma som bullar fast inte så sött och med annan form. Det är det inte. Man måste följa receptet.
Så idag ska jag baka klart brödet jag började på igår, superspännande. Jag väntar på att ugnen ska bli varm så jag kan grädda bröna.
man skulle kunna tro att jag är grym på multitasking, jag har nämligen samtidigt som jag skrivit detta ynkliga inlägg
1 ätit middag
2 bakat bröd
3 ammat typ 4 gånger
4 nattat två barn
5 kollat på halv 8 hos mig
6 pratat i telefon
7 ätit choklad i soffan
fast det är jag inte, det har bara tagit mig 3 timmar att komma hit, så jag känner att det är bra nu, gokväll!
Jag skrev tidigare att jag inte kan baka bröd. Det var en lögn. Eller nä, då var det inte en lögn, jag bara visste inte bättre. Det jag var ganska dålig på var att läsa recept. Bullar kan jag baka i sömnen, och jag tänkte nog helt enkelt att bröd är samma som bullar fast inte så sött och med annan form. Det är det inte. Man måste följa receptet.
Så idag ska jag baka klart brödet jag började på igår, superspännande. Jag väntar på att ugnen ska bli varm så jag kan grädda bröna.
man skulle kunna tro att jag är grym på multitasking, jag har nämligen samtidigt som jag skrivit detta ynkliga inlägg
1 ätit middag
2 bakat bröd
3 ammat typ 4 gånger
4 nattat två barn
5 kollat på halv 8 hos mig
6 pratat i telefon
7 ätit choklad i soffan
fast det är jag inte, det har bara tagit mig 3 timmar att komma hit, så jag känner att det är bra nu, gokväll!
tisdag 1 mars 2011
det är så fint
Idag blev jag och barnen vräkta. Det hade kunnat vara tråkigt och hjärtskärande, men icke, det var roligt. Mest för barnen, eller mest för ena barnet. Vi blev inte vräkta på riktigt. Mannen skulle leka i garderoben med sin kompis. De säger att de spelar in musik i deras egenkomponerade studio men man vet aldrig.
I vilket fall, jag stack med kidsen till öppna förskolan. O vill måla, men inte sjunga. R vill skrika. Fast det tror jag inte han ville, han ville nog sova men omständigheterna gjorde det svårt. Sen somnade han i sjalen och sov och sov och sov...
Jag blir glad när jag hur O leker. Först går han till dockhuset och pratar lite med alla dockorna, tar med dem på en liten prommis runt om i lokalen, för att sen kasta ner dem från rutschkanan. Sen på traktorn. Köra köra köra. Titta bondgården! Hästen ska såklart åka traktorn. Åka åka åka.
Usch, får ont i magen när jag tänker på att någon en dag kanske talar om för mitt barn att vissa leksaker är fel.
-Det där är för tjejer, kanske de säger.
Jag får väl glädjas med att han än så länge är fri.
Efter stängning ringde mannen och berättade att vi var välkomna hem igen. Det var ju trevligt. Men jag skulle träffa en väninna eller två så vi får väl se, sa jag då.
Jag gick såklart hem, vart ska jag annars ta vägen liksom. Men jag tog med mig väninnorna och deras ungar hem till mig. Här lektes det. 3 ettåringar och två bebisar sure knows how to make noise!
Nu är jag trött, gonatt!
I vilket fall, jag stack med kidsen till öppna förskolan. O vill måla, men inte sjunga. R vill skrika. Fast det tror jag inte han ville, han ville nog sova men omständigheterna gjorde det svårt. Sen somnade han i sjalen och sov och sov och sov...
Jag blir glad när jag hur O leker. Först går han till dockhuset och pratar lite med alla dockorna, tar med dem på en liten prommis runt om i lokalen, för att sen kasta ner dem från rutschkanan. Sen på traktorn. Köra köra köra. Titta bondgården! Hästen ska såklart åka traktorn. Åka åka åka.
Usch, får ont i magen när jag tänker på att någon en dag kanske talar om för mitt barn att vissa leksaker är fel.
-Det där är för tjejer, kanske de säger.
Jag får väl glädjas med att han än så länge är fri.
Efter stängning ringde mannen och berättade att vi var välkomna hem igen. Det var ju trevligt. Men jag skulle träffa en väninna eller två så vi får väl se, sa jag då.
Jag gick såklart hem, vart ska jag annars ta vägen liksom. Men jag tog med mig väninnorna och deras ungar hem till mig. Här lektes det. 3 ettåringar och två bebisar sure knows how to make noise!
Nu är jag trött, gonatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)