torsdag kan man säga

Bebin har fått mat. Nu är det gjort! Eh, eller såklart har barnet fått mat förr, men då i form av mjölk från sin mor. Denna gången var det morot, men blandat med mjölk från sin mor. Stort. Jag var sjukt nervös. Hjärtat bankade på som bara den inne i magen (ja, magen!) hela morgonen. Men sen, sen fick han i sig några tuggor morot. Han var mycket ivrig till en början. Sen insåg han, som så många andra, att det är alltid roligare att längta till något än att faktiskt göra det. Av hans miner att döma blev han nog ganska besviken på geggan vi hajpat här hemma i ett par månader.
Jaja, vi försöker imorn igen. Nu ska jag tydligen tvinga i ungen sånt här varje dag framöver. Sen flera gånger om dagen. Låter jobbigt, vi som hade det så bra..

Hildingdagen

Jag har världens bästa grabb. Det är så. Han är helt perfekt. Framför allt är han ju fantastiskt söt. Underbart gosig är han också. Det finns inget mysigare än när han sträcker ut armarna mot mig och jag får en riktigt kram av han. Jag älskar hur han trycker in huvudet mot min hals och letar in händerna i håret. Då smälter mamman=)

Idag smälte morfarmor. Han var sitt trötta pototismos-self och mös i hennes armar. Morfarmor blev alldeles salig. Det var fint.

Va, äre hajar i lägret???

Jag vet inte riktigt hur de gör det. Jag förstår inte riktigt menar jag kanske.

Det är konstgt hur jag, efter att ha varit hemma i snart 3 år, fortfarande ibland översätter engelska till svenska i huvudet innan jag pratar/skriver... varför är det så? Det gäller iofs mest uttryck. It's beyond me. Det är bortom mig...?

Men det var inte det jag tänkte på, det jag tänkte på var hur svårt det är att finna ro en till flera gånger om dagen för att blogga?!
Jag trodde det skulle vara en bit kaka, men så är det inte. Inte alls faktiskt...

Jag trodde, i ett av mina svagare ögonblick, att blogga skulle vara typ som att uppdatera sin facebookstatus, fast mer. Jag trodde det.
Jag tänkte flera gånger, i mitt tidigare mer oupplysta liv, medans jag uppdaterade den där jäkla facebooken att "det här måste ju vara som att blogga, fast mindre.."

Men jag kan nu, upplyst, säga att jag hade fel. Jag gillar inte direkt att ha fel, jag tycker ännu mindre om att erkänna det, mången diskussion har nog slutat otrevligt pga detta, men nu kapitulerar jag..
Det är sjukt svårt! Props till alla dessa bloggande morsor. När hittar man tiden? I de första 6 veckorna av telningens liv förstås jag hur det gick ihop. Snigeln sov ju mest bara då, men nu?

det ser bra ut

Man träffar sköna lirare i förorten. Man gör det. Man måste bara stanna upp och snacka lite med dom.

-Jaha, var föddes den där då? En okänd man kommer fram till mig och pekar på barnvagnen.
-Ee... på KS, svarar jag.
Han ser lite besviken ut och börjar frenetiskt vifta med armarna. Han verkar rita en stor fyrkant i luften sen utbrister han
-Där har de inga fönster! På Danderyd, där har de fönster. Han fortsätter att rita i luften.
Jag har jobbat på förlossningen på Danderyd, berättar han.
-Jaha, vad trevligt?
-Ja, med kejsarsnitten, jag har jobbat med kejsarsnitten, med kejsaren..
-Fint...
-Ja, där har de fönster, jag har jobbat där. På Karolinska, där har de fönster ut, men bara så ut, inte som på Danderyd, där har de fönster!
Igen ritar han stora, vad jag nu förstår är, fönster i luften.
-Ska du också med bussen? frågar han sen
Och ja det ska jag ju, och undrar om han kommer underhålla mig hela långa resan.
Jag med, säger han nöjt, men den är sen, jättesen, borde varit här nu.
Jag kan inte annat än hålla med, förövrigt var det snorkallt ute och jag exprementerade lite med min vintergarderob den här dagen och utelämnade ullsockorna. Bad move. Det gör jag inte om. Inte förrän i juni, minst.
Sen kommer bussen, jag går på med mina isbitar till fossingar och hör hur mannen börjar prata med någon annan på bussen. Jag tror det handlade om ICA vs. Coop.

Nästa gång ska jag berätta om när jag och mannen träffade Leila K på bussen...