Det är ett faktum. Jag har två barn. Två små skrikande skitungar. Närå, två underbara små änglar...
Eller hur är det nu? Man måste alltid under alla omständigheter tycka att sina barn är amazing. Speciellt när de har skit upp till armhålorna och lämnar kletiga bruna märken efter sig i vardagsrummet. Underbart! Att jag alltid älskar mina barn behöver jag väl inte förtydliga? Men graderna för hur roligt det är att varierar kraftigt.
Tack och lov är min minsta skitunge än så länge harmlös. Han låter bara. Eller ja bara och bara. Men jo han låter bara. Högt och ofta. Jag och mannen fick chocken! Den förstfödde lät aldrig såhär, han var from som ett lamm (om lamm bara jollrar glatt i sängen). Vi har i varje fall inte tråkigt.
Känns vemodigt att säga att jag längtar tills minstingen blir större så vi kan leka allesammans eftersom jag vet hur fort tiden går, och snart är den här mysiga vaniljkoladoftande tiden över och kommer aldrig mer tillbaks. Men jag längtar, fan vad kul vi ska ha, jag och mina killar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar